Dricksvatten­direktivet

2022-03-28

EU:s dricksvattendirektiv anger de särskilda krav som ska vara uppfyllda för vatten som är avsett att användas som dricksvatten. Ett nytt direktiv vann laga kraft i januari 2021 och bestämmelserna ska nu införas i svensk lagstiftning.

Det nya direktivet är ett så kallat minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstater kan besluta om egna skarpare eller mer långtgående krav. Nedan beskrivs de viktigaste förändringarna i det nya direktivet.

Medlemsstaterna kommer att bli skyldiga att rapportera utläckage av dricksvatten till EU-kommissionen. Om det anses för hög kan de bli tvugna att ta fram en åtgärdsplan (art. 4).

Kraven på riskbedömning och riskhantering utvidgas och blir obligatoriska. Det kommer att beröra både tillrinningsområden, vattentäkter, vattenverk och hela distributionskedjan ända in i fastigheterna (art. 8, 9, 10).

Det nya direktivet föreskriver gemensamma minimikrav på material som kommer i kontakt med dricksvatten såväl som metoder för testning och godkännande (art. 11).

Antalet ämnen som ska övervakas utökas och vilka metoder som ska användas och vägledande värden beskrivs (art. 13). Här kan särskilt nämnas PFAS, hormonstörande ämnen som östrogen och bisfenol och selen. Valet av nya ämnen utgår från WHO:s rekommendationer.

Efter ett s.k. medborgarinitiativ finns ett avsnitt med som behandlar människors tillgång till dricksvatten, särskilt utsatta och marginaliserade grupper (art. 16). För Sveriges del är det en mindre utmaning än för andra medlemsstater.

Direktivet kräver också en lättillgänglig men långtgående och omfattande information till allmänheten (art. 17) likväl som en kontinuerlig rapportering till olika EU-institutioner (art.18). Exempelvis ska allmänheten få kännedom om pris, kvalitetsparametrar, sätt att bereda dricksvatten och utläckage.

Ansvarig myndighet

Livsmedelsverket är ansvariga för det gamla direktivet. Förslag till nya ansvariga myndigheter utreds.